Månadens reflektion

Om försoning

Ett ständigt närvarande tema i mitt arbete som psykolog är det om förändring och förlust. Hur vi ska leva med den här delen av livet utan att fastna i plågsamma känslor, kunna fortsätta stå i kontakt med känslor av mening och glädje.

Hjälp finns att hämta i den psykologiska behandlingsmetoden ACT som inspirerats mycket av österländsk filosofi. Inom buddismen finns ett antagande om livet som lyder ”Allt förändras, allt kommer vi att förlora”. Jag tänker att det finns något trösterikt i att landa i att det är såhär livet är. Kan jag bli vän med det så blir det lite lättare att leva.

Förlust kommer i många former: dödsfall, förlorade relationer och sammanhang, förlust av framtidsbild och drömmar, åldrande, förlorad funktion och autonomi mm.

Som psykolog möter jag ofta personer som har drabbats långvarig sjukdom av olika slag. Det är ett av de svåraste behandlingsområdena, då jag vet redan inledningsvis att här kan jag aldrig hjälpa personen att bli av med sina symtom eller sin nedsatta funktion. Det går inte att KBT:a sig ur detta och ofta måste man gå lite bortom sedvanlig psykologisk behandling i samtalen. En viktig del blir ofta mer existentiella samtal där man utforskar det här med försoning. Att hitta frid i det som blev mitt liv.

Det går inte att nå försoning om man inte först fått sörja. Fått gå in i och verkligen vara i sorgen och smärtan av det som är förlorat. Vid långvarig sjukdom handlar det ofta om aktiviteter och sammanhang som försvunnit. Det handlar om förlust av roller, ekonomi, identitet, självbild. Ofta står man i en stark känsla av ensamhet då omgivningen inte kan förstå, hur goda intentioner som än finns. Men man behöver också människor som kan litegrann hålla och bekräfta sorgen. Jag tror verkligen inte det här är något man kan göra helt själv.

Många klienter där man jobbat med sorgen en period kommer till sist och säger ”jag förstår nu att jag aldrig kommer bli frisk. På ett sätt är det skönt för nu kan jag släppa kampen och slippa bli så besviken hela tiden” Då börjar arbetet med nyorientering. Frågor som dyker upp är ”Vem är jag nu?” ”Hur ska mitt liv se ut under de här förutsättningarna?”

Inom buddismen pratar man om ”den första pilen” – den rena smärtan eller sjukdomen som vi inte kan kontrollera eller påverka. ”Den andra pilen” är vår mentala reaktion på vårat lidande - vår ilska, sorg, önsketänkande, motstånd. Kan vi dra ut den andra pilen kan vi spara mycket energi och hitta mer av ett lugn i det som är svårt. Att ta hand om den andra pilen, det tänker jag är försoningsarbete.

Acceptans eller försoning är inget man kommer fram till och sedan är man där, det är något ständigt pågående. Vissa dagar kanske man känner sig hyfsat försonad, vissa dagar sjunker man tillbaka i känslan att livet är överväldigande. Och vi behöver låta oss ha dessa dagar också, låta det som finnas bara vara där utan att fixa eller få bort. Samtidigt som vi också riktar blicken mot det som är vackert i livet, det vi har och det vi är tacksamma för.

Förälder och utmattad

mitt jobb möter jag dagligen personer som hamnat i långvarig stress eller känslor av utmattning. Är man samtidigt förälder brukar ett vanligt tema i samtalen vara den otillräcklighet man känner gentemot sitt eller sina barn när man inte orkar. Känslomässigt hamnar man ofta i en blandning av skuld, kontrollförlust och oro kring hur det egna måendet påverkar barnet.

Ofta beskriver föräldern att barnet blivit mer ”klängigt” i samband med att man själv mått sämre. Det i sig kan skapa känslor av överväldigande och behov att skapa distans vilket ökar på skuldkänslorna. Man kommer in i en ömsesidigt förstärkande spiral av slutkördhet (föräldern) – närhetssökande (barnet).

När en förälder är överväldigad eller trött plockar barnet ofta snabbt upp omedvetna signaler från föräldern som barnet uppfattar som fara eller sårbarhet. Det kan handla om ansiktsuttryck, tonläge, kroppsspråk eller förändrade beteenden. Barnets svar på signalerna är att söka närhet för att på så sätt reglera den egna otryggheten.

Att söka närhet kan se ut på olika sätt; att barnet blir mer ”klängigt eller ”gnälligt”, får känsloutbrott, pratar mycket eller söker konstant uppmärksamhet. Dessa beteenden hos barnet handlar alltså om att försöka få hjälp att reparera det som känns otryggt. ”Klängighet” dyker alltså ofta upp när föräldern har som minst att ge!

Här är tips på strategier som kan vara hjälpsamma för att vända spiralen och öka lugnet och tryggheten i relationen:

1)    Var ärlig
Berätta på barnets nivå om hur du mår. För små barn kan man kalla det ”tröttsjuka”. Var tydlig med att du kommer bli frisk och får hjälp med det. Berätta om hur sjukan kan märkas utåt, vad du kan göra just nu och vad du inte klarar av.
Öppenhet skapar trygghet, minimerar fantasier och ovisshet hos barnet.

2)    Skapa förutsägbarhet
Berätta hur livet kommer se ut i familjen kommande tid. Kanske rutiner och aktiviteter kommer se annorlunda ut. Berätta vad du som förälder behöver nu, te x att du kommer behöva ta mer tid för vila och pauser.
När du visar att du har koll på vad du behöver kan barnet slappna av.

3)    Satsa på korta stunder av närvaro
Korta stunder dagligen där du gör något tillsammans med ditt barn betyder mycket. Välj att göra något ihop som du känner fungerar, då kommer du signalera lugn. Det kan handla om att läsa en bok en stund ihop varje dag eller ta en promenad tillsammans.

4)    Sätt ord på känslor
Sätt ord på sorgen kring det ni går miste om just nu. Berätta att du saknar att göra sånt ni vanligtvis gör ihop, att du känner dig ledsen över att du just nu inte orkar med vissa aktiviteter. Visa att det är ok om barnet är ledset, det är inte farligt att vara lite ledsna ihop!

5)    Jobba med ditt eget mindset
Ditt barn har stenkoll på dig i det mesta, även hur du navigerar när livet är svårt. Du har alltså fått en möjlighet att vara en fin modell kring hur man kan hantera motgångar i livet! Här behöver du börja med ditt eget mindset av acceptans - livet är svårt ibland för alla, det är en naturlig del av att vara människa. Alla familjer, alla barn, går igenom utmaningar och det är varken skadligt eller ett tecken på misslyckande. Det som är viktigt är att vi tar ansvar för oss själva, förändra det vi behöver förändra och att man kan be om hjälp.